Av Isabella Jensen
Första chocken kom då jag fick ett mail från Lübeck som sade att jag blivit accepterad till skolan.
Före det hade det bara varit ett faktum att jag ville på utbyte. Så hade det alltid varit. Utan att ha organiserat en minsta lilla detalj berättade jag för mänskor att jag skulle på utbyte.
Allt gick ganska lugnt till. Lärarna i Finland hade hjälpt till att hitta skolor och föreslagit städer som skulle vara lämpliga för mig. Till slut så blev det Lübeck.
Andra chocken kom då en familj, som var beredd att ta mig hem till dem, skrev till mig.
Då förstod jag att det verkligen var på allvar, att jag påriktigt skulle åka bort hemifrån för ett helt skolår.
AVSKED
Månaderna gick och utbytet närmade sig.
Jag vara både spänd och livrädd på samma gång. Jag grät mera under veckorna före utbytet än då jag stog på flygfältet och sade adjö till alla nära och kära.
Man kan väl säga att överlevnadsandan tog över.
Jag hade vetat att det i början skulle vara svårt. Men jag hade aldrig tänkt att det skulle vara så tungt.
FÖRSTA DAGEN
Då jag på första dagen kom till skolan var det inte som jag förväntat mig.
Ingen verkade intresserad av mig och bara få kom fram och tala. Jag kände ingen och kunde väldigt väldigt lite tyska.
Min egna blyghet hjälpte inte så värst mycket heller. Råden jag fick, ‘att bara gå fram och tala’, hjälpte inte, eftersom ingen egentligen kunde förstå hur det är att gå fram till en grupp mänskor som man inte känner och börja tala på ett språk man inte kan.
Det kräver en massa mod och energi, vilket varken jag eller mina klassister i början hade.
FÖRSTA VECKORNA
Första veckorna gick genom att räkna dagar och hitta på tankesätt som övertygade mig om att tiden skulle gå snabbt.
Jag var frustrerad. Det jag inte heller varit beredd på var språkets svårighet. Som en straight-A student i tyska hade jag förväntat mig att jag skulle förstå lite bättre.
Före jag åkte hade jag inte alls tänkt på faktumet att jag antagligen inte skulle förstå något.
Eftersom jag inte gillar att göra fel, var jag ganska tystlåten i början. Jag ville inte säga en sats som innehöll substantiv vilkas artiklar jag inte visste. Därför var framför allt skolan tung för mig i början. Jag förstod inget och hade inte många att tala med.
Som en perfektionist blev jag också lite frustrerad på att inte kunna prestera så bra i ämnen.
Speciellt tyskatimmarna var svåra för mig. Temat var debatt, vilket betydde att jag måste säga mina åsikter på tyska framför hela klassen. Jag väntade aldrig med iver på dessa timmar.
FAMILJEN
Familjen jag bodde hos var trevlig men väldigt annorlunda. En äkta steinerfamilj, kan man väl säga. Sortering av skräp var väldigt viktig, telefoner var strängt förbjudna i sällskap, det fanns varken tv eller diskmaskin och om man ville använda internet måste man gå till nedre våningen. Dessa 9 månader spenderade jag alltså ganska lite tid i den sociala median. Vilket inte var ett problem för mig. Det som tog tid att vänja sig med var hemkomsttiderna. I början skulle jag, Isabella 17 år, vara hemma klockan 10. Eftersom det var cykling som gällde betydde det att jag måste starta en halv timme tidigare för att jag bodde så långt borta från innerstaden där allt hände. Som tur blev det mot slutet mer avslappnat, och då vänner fick körkort blev allting genast mycket lättare.
HÖSTLOV
Efter de 9 första veckorna var det äntligen höstlov.
Jag skulle bo hos en annan utbyteselev, och tillsammans skulle vi resa till Budapest, och efter det skulle jag till Berlin.
Detta lov var en vändpunkt i mitt år. Jag lärde känna några äldre elever som verkade intressanta. Med dem skulle jag tillbringa varje rast, men det visste jag inte ännu.
Jag började förstå mera samt klara av att skriva lite längre uppsatser på tyska.
Jag kunde redan börja kalla mänskor vänner och inte bara bekanta. Snart började jag redan gå på kaffe och ha filmkvällar.
Jag talade mera tyska och livet började nu verkligen le. Plötsligt märkte jag att jag redan kunde ha konversationer.
Jag märkte att jag hade glömt att räkna hur många dagar jag hade kvar.
Istället för att hitta på sätt som fick tiden att gå snabbare, började jag undra hur jag hinner göra allting på en så kort tid.
Allt det svåra i början var bara ett suddigt minne.
BÅDET DET BÄSTA OCH DET VÄRSTA ÅRET
Man säger att utbytesåret samtidigt är det bästa och det värsta året i ens liv.
Jag har långsamt börjat förstå varför. Bara utbyteselever kan förstå hur det känns att åka till ett främmande ställe. Man står helt ensam.
Kanske finns det ett par mänskor runt omkring en som hjälper till, men egentligen så står man där ensam utan ett skyddsnät. Man är inte i en position i vilken man kan välja vänner, man tar helt enkelt det man får.
Man börjar uppskatta varje minsta lilla leende och man glädjer sig över varje konversation man har. Ifall man inte förr uppskattade de ‘små sakerna’, ändras det på utbytet.
Man lär sig att se på mänskor samt att uppskatta dem på ett helt annat sätt än förr.
BRA OCH DÅLIGA HÄNDELSER
Det är just dessa bra och dåliga händelser som ändrar en. Man är ännu samma mänska, man har bara upplevt så otroligt mycket på en så kort tid. Då min syster efter ett halvt år kom och besöka mig, sa hon att jag var mycket självsäkrare. Och det är jag.
Utbytet har gjort mig starkare på många sätt. Efter ett stressigt år var det skönt att ta det lite lugnare gällande skolan. Jag förstår nu att jag inte behöver ha 10 i varje ämne.
På tal om skolan... Det jag kommer att sakna i det tyska skolsystemet och i min skola är lärarna och disciplinen. Med disciplin menar jag att eleverna kom i tid och satt tysta under timmarna och lyssnade och deltog i undervisningen utan tvång. Det var helt enkelt en bra stämning att lära sig i. I början var det konstigt att nia lärarna och bli niad av dem, men i slutet var det redan en självklarhet för mig.
SKILLNADERNA MELLAN TVÅ STEINERSKOLOR
Det var intressant att se hurdana skillnader två steinerskolor kan ha. I Tyskland var allt väldigt, nåja, steiner.
Vitsord fick man inte (som tur för mig) och böcker fanns det inte.
SKÅDESPELEN
Skådespelen, speciellt tolvans, var en stor grej. Min klass började redan i augusti förbereda sig på att leta fram stycken de kunde tänka sig att föreställa.
Eftersom klasserna var enorma, ca 40 elever per klass, hade de möjlighet att fixa fram ett väldigt proffsigt skådespel.
PERIODHÄFTENA
Fastän vi i Finland har båda skolböcker och siffror har vi ändå vissa steinerdrag som skolan i Tyskland inte hade, som t.ex häften. Periodhäften i Tyskland bestod av anteckningar och texter man skrivit på färdigt linjerade papper vilka man sedan satt i en plastmapp. Detta var också en skön omväxling, eftersom just häftarbetet tog en stor tid av min fritid i Finland.
HU-PERIODERNA
HU-perioderna var 3 veckor långa, vilket var skönt då vi hade matematik eller fysik. Jag kan inte säga om det är svårare i Finland eller i Tyskland eftersom jag inte var kapabel att göra lika mycket arbete som de andra i klassen. Att skriva en uppsats tog mycket längre tid för mig än för de andra, och därför är arbetsmängden egentligen omöjlig att jämföra.
LÄRARNA
Mina lärare tyckte jag väldigt mycket om. Fast jag inte sa mycket på timmarna lyssnade jag alltid och lärde mig faktiskt väldigt mycket. Jag önskar att jag hade deltagit mera, men jag är inte arg på mig själv.
Även i slutet var jag ganska osäker på min tyska, och kände mig inte bekväm med att tala framför en stor grupp mänskor. Jag gjorde helt enkelt mitt bästa.
Det jag inte kommer att sakna är att börja klockan 7:30 varje morgon. Jag kommer aldrig mer att klaga på tidiga morgnar.
Jag uppskattar även skolmaten i Finland mycket mera nuförtiden.
DET LÖNAR SIG ATT ÅKA PÅ UTBYTE
ör dem som tänker på att åka på utbyte: gör det. Fastän året skulle vara tugnt hela vägen igenom, vilket det inte kommer att vara, kommer du att lära känna dig själv och veta vad du går för.
För vissa är året som ett lov med festande och mycket nya mänskor, medan andra lär sig att känna sig själv och sina gränser. Jag hade turen att lära känna underbara mänskor samtidigt som jag äntligen fick en uppfattning om vem jag är.
Kanske hålls kontakten, kanske inte - det känns ändå skönt att veta att det verkligen finns så ljuvliga mänskor ute i världen.