Historier om Afrika och världens största flyktingläger

Våren 2011 besökte den välbekante Steinerföreläsaren Lasse Karlsson de äldre eleverna i vår skola för att berätta om sina erfarenheter i Afrika.

År 1985-1986 basade nämligen Karlsson – som förutom att han är präst för Kristet samfund också har varit FN-soldat och biståndsarbetare – för ett av världens största flyktingläger i Goma, som ligger i östra Kongo-Kinshasa invid gränsen till Rwanda.

”Lägret bestod av 40 000 hyddor och var lika stort som Åbo eller Tammerfors. Det var fyra kilometer långt och en kilometer brett. Det bredde ut sig över svart, stelnad lavamark och låg precis invid en vulkan som hette Nyiragongo, som enligt japanska seismologer kunde smälla när som helst. Vid gränsen till Rwanda, invid bergen, fanns det mycket minor.

De rwandiska flyktingarna hade ingenting när de kom över gränsen efter att ha vandrat längs med den så kallade Dödens väg. Tänk er om alla åbobor eller tammerforsare skulle bli av med allt och man skulle säga ’nu får ni ta en filt, en kastrull, och lite plast och gå och campa’!

Nästan det viktigaste i ett läger är att hygienen fungerar. Annars sprider sig epidemier och farsoter i ett huj.

Dag som natt körde tankbilar vatten till lägret från en sjö längre bort. Varje flykting fick ett ämbar på åtta liter per person och dag. Det skulle räcka till för att laga mat, tvätta sig och dricka. I västländerna använder vi 200 liter varje dag. En gång i månaden fick de en tvål.

Med järnspett, käppar och stavar högg vi i jorden för att göra vessor. Vessorna skulle ju sedan också tömmas och då fick gubbar ’moka’ upp det hela, sätta det i tunnor och köra det till en krater. Vi bad en stilla bön att inte avföringskratern skulle smälla.

Det fanns råttor och möss i mängder. Och kackerlackor. Vi ordnade tävlingar för juniorer, damer och herrar i råttjakt för att hålla hygienen i skick. En sekreterare bokförde resultaten. Gissa hur många råttor herrklassens segrare fångade på en vecka? Jo 1 200 stycken. Damklassens segrare fick tag på 850 stycken och juniorklassens 450. Inalles blev det 2 200 råttor på en vecka.

Vi delade ut majs, växtolja och salt – det var allt. 4 kg per person och vecka. Därför var det viktigt för kvinnorna att försöka odla lite grönsaker i en liten stenträdgård. Mull var guld värt.

Lägret var organiserat som en stad; det fanns en borgmästare, en polis, skolor, fängelse, ett postväsende. Egentligen liknade det lite systemet i Paris med arrondissement.

Det konstiga med mänskorna i Kibumba var att de trots all misär såg väldigt glada ut. Vi har det ju ganska bra i Finland men är jämt sura. Det är nog den största skillnaden mellan dem och oss. Att vara lite gladare och vänligare mot varandra är något vi kunde lära oss av afrikanerna.

Barnen får tidigt ansvar: En sjuårig flicka bär ofta på ryggen sin ettåriga syster. Barnen i Kibumba var som barn är ruskigt nyfikna och kunde till exempel inte förstå hur vi vita hade hår på kroppen. Precis som aporna! Bebisarna blev så rädda när de såg ett vitt ansikte att de började gråta direkt. För dem ter vi oss högst onormala. Jag kunde vara den första vita mänska de någonsin sett.

När vi funderar att det inte lönar sig att ge pengar åt någon eller dela ut mat åt fattiga så kan jag säga att det inte är sant. Svinnet är väldigt litet. Nästan allt går fram. En gång fick vi ett glädjebud; 200 ton kläder skickades från Sveriges Röda kors till hamnstaden Mombasa i Kenya. Därifrån kördes det en enorm rally med lastbil som tog tre veckor. Barnen fick svenskarnas gamla t-skjortor och rockar och byxor och var glada länge efteråt!

I Kibumba var ofta kvinnorna chefer. De räknade jättenoggrant ut hur mycket som skulle delas ut och åt vem. Om man ville att något skulle gå snabbt och effektivt till gav man jobbet åt en kvinna.

I Afrika är stammen viktigare än landet, det är också en skillnad jämfört med oss. Familjen kan bestå av kusiner, farfars bror, en moster. Den kan bestå av 200 mänskor! Det är en äldre man som leder storfamiljen. Han fördriver dagarna med att prata och överlägga med andra män, dricka kaffe eller té. Om man vill åstadkomma något gäller det alltså att reservera tid, mycket tid, för att umgås med de här männen. Man kan inte bara fixa ett femtonminuters möte på Café Java, som vi gör här i Helsingfors. Det gäller först att bli kompis, först sen kan man snacka business.

I Afrika går hela mänskan i skola. Här har jag ofta känslan att bara huvudet går i skola. Alla har inte möjlighet att börja i samma ålder, så det kan finnas 6-13-åringar i ett och samma klassrum. Och nångång 200-300 barn i en klass. Barnen kan gå tiotals kilometer för att ta sig till skolan och därifrån. Glad e man som sjutton i alla fall. Och lära sig vill man.

Om man är lyckligt lottad har klassrummet en tavla och till och med kanske en krita. Afrikanerna gillar rytmer och lär sig ofta till musik och sånger. ABC och multiplikationstabellen lär man sig – kanske lite som i en Steinerskola – genom att klappa, stampa och upprepa. ”

Till slut, enligt Lasse är det bra att veta fem saker om vill bli biståndsarbetare i Afrika som vuxen:

1. Det gäller att skaffa sig ett riktigt jobb: sjuksköterska, läkare, radiomekaniker, byggmästare. Man måste kunna något hyggligt för att kunna hjälpa.

2. Lär er språk: nu var det lullan att man klarar sej med bara engleska. Portugisiska, spanska, ryska är bra att kunna.

3. Red ut problemen hemma: Alla mänskor som har svårigheter med alkohol eller knark skickas genast hem. Jobbet är stenhårt!

4. Man måste stå med båda fötterna på jorden och leva i verkligheten: Om du bara gillar att surfa på nätet och lever i nätverkligheten är biståndsjobb inget för dej. Jag skulle inte sätta en ”supersurfare” mitt i djungeln och se hur det går!

5. Håll tät kontakt till hemmet också när du är långt borta: Det är viktigt att inte förlora kontakten till sin hemort och de nära och kära trots att avståndet är stort. Förresten, en gitarr kan vara bra att ha. Eller bra musik. Det lugnar och kan kännas tryggt.

Nina Winquist