Man kan fråga sig, om inte framtiden kommer att ge belägg för ett stort behov av olika slags hantverk. De ger ju en utomordentlig möjlighet att bedriva både uppfostran och självuppfostran.

 

Handarbetsundervisningen

Det finns ingen genväg till ett verkligt hantverkskunnande, ingen snabbkurs genom vilken vi erövrar handskicklighet. Det krävs tålamod och övning. Vi måste umgås med materialet så att vi blir riktigt bekanta med det. Vi kan inte tvinga in materialet i former som inte passar det. Vi måste respektera des egenskaper och särart.

För läraren i första klassen är ett säkert: det går inte att hålla långa föredrag om materiallära eller att med ord beskriva förfaringssättet. I stället får läraren lita på den spontana efterhärmningen som ännu ett par år finns kvar hos barnen.

Läraren gör före och barnen tar efter och lär på det sättet känna garnet, tyget, nål och tråd och stickor i enkla uppgifter. Tillsammans grundlägger de vissa vanor, övar handgrepp. Barnet lär sig hur man nystar upp garnhärvan, hur man viker yllegarnet för att få det genom nålögat och hur man gör knut på tråden.
 

Stärker viljan

De handlingar som upprepas på ett regelbundet vis stärker barnets vilja och via sinnena tar barnet djupa intryck av denna tidigt genomlevda materialkunskap.

Eleven kan liknas vid en lärling som just börjat i en gammaldags verkstad. Först får lärlingen bara enkla sysslor. Eleven får utföra enkla moment för att lära sig hantera verktyg. Sedan följer lärlingen sin mästare och lär sig enkla mönster eller ritningar till traditionella produkter. Vilka är resultatet av en lång historisk utveckling. Eleven har alltid lärarens kunskaper som ”rättesnöre”, får råd och anvisningar så att han kan välja rätt material för varje produkt och slipper att göra alltför många misstag.

Nu börjar lärlingen vara mogen för att få förklaringar till, varför man gör på det ena eller andra sättet. Mot slutet av lärotiden, utförs gesällprovet. Lärlingen skall använda sitt kunnande i eget konstnärligt skapande. Det är ingen idé, att släppa eleverna lösa i fritt skapande, förrän de besitter en grund, en baskunskap och färdighet. Det är först då eleven kan röra sig fritt på det erövrade området och kan förstå materialets möjligheter.

Låt oss nu följa ”lärlingen” på hans väg genom Rudolf Steiner skolans handarbetsundervisning, så att vi får några exempel på vad han får göra där.

 

Vad gör de i skolan?

I första klassen är det stickningen som är det viktigaste större arbete. Ett sätt att låta barnen komma in i denna två-handsrörelse är att inbjuda en stickkunnig äldre klass och fördela de stora eleverna mellan småbarnen så att alla får en egen sticklärare att sitta i knä hos.

Stickningen tar båda händerna i anspråk, därför börjar man med den, trots att den är svårare än virkningen. Att sticka är inte bara utvecklande för händerna, utan för hela barnet. Också tänkandet övas av stickningens orubbliga logik och följdriktighet. En tappad maska kan sabotera hela arbetet. Det är viktigt att sakerna barnen får göra är användbara, så att arbetet känns meningsfullt.

Endel klasser väljer att sticka fodral till sina flöjter. Då stickningen har kommit igång vill man gärna ha en handarbetspåse att lägga den i. På påsen kan eleverna sy, ett enkelt och uttrycksfullt mönster. Det är ett mål i handarbetsundervisningen att så långt som möjligt finna förbindelser till morgonundervisningen t.ex. formteckning.

På ettan kan man låta barnen göra tomtar eller andra sagoaktiga dockor av enklaste slag och hitta på en saga om dem. I de lägre klasserna jobbar man även flitigt med att forma bivax till olika motiv.

I andra klassen virkar eleverna handdockor som får komma in i morgontimmarnas fabelberättelser. När eleven virkar en grytlapp eller annat rakt stycke möter de ett visst krav på exakthet. Då eleven lär sig virka tas den högra (eller vänstra) handen mera i bruk, varvid skrivhandens färdighet övas.

I den tredje klassen lär barnen i morgonundervisningen känna bondgården och här berättas om flera andra yrken, herden, smeden, skomakaren, fiskaren, m.fl. och detta skapar många fina beröringspunkter till handarbetet .För att förankra sig i bondgårdens sysslor, kardar barnen ull, som de sedan ev. spinner till garn, samt färgar med naturfärger. Elevens färdigheter har utvecklats så långt att de klarar av att sy en liten rya med ryastygn. Små mellanarbeten som t.ex. tovning och arbeten på vävstolen kan göras. Under skolåret bekantar sig eleverna bl.a. med linframställning.

I fjärde klassen bifinner sig eleven vid en vägkorsning i sin utveckling. Att lära sig sy korsstygn är pedagogiskt mycket fruktbart. Stygnen läggs åt samma håll, en lagbundenhet, som väcker medvetandet. Skönhetssinnet utvecklas genom symmetri och färgval. Arbetet utformas efter egen skiss. Även vid extra arbeten lägger man vikt vid exaktheten. I den fjärde klassen börjar man med grammatik i modersmålet och då kommer också något mycket regelstyrt in i sömnad, korsstygnen.

I den femte klassen återupptar barnen stickningen, men nu med fem stickor och fortsätter därmed att klä sina händer och fötter i vantar och sockor. Efter Zoologiperioden kan eleverna pröva på att sy till ett fyrfota tygdjur, utifrån ett mönster som de själva har ritat.

I den sjätte klassen syr eleverna dockor med riktiga proportioner utgående från dockans huvud. Eleverna kan även få lära sig att tova och sy till tofflor efter eget mönster. Det gäller att få fram fotens form ur de abstrakta mönster delarna.

I sjunde klassen kan symaskinen göra sin entré. Under åren som gått har eleverna sytt en hel del förhand och kan nu starkt uppleva på vilka sätt maskinen kan underlätta arbetet. Eleven lär sig grunderna i maskinsömnad. Man börjar med enkla uppgifter och klarar småningom av att göra mera avancerade. Eleverna syr pannlappar och förkläden till hushållsundervisningen, småningom klarar de av att sy en egen skjortblus. I all sömnad ingår grundläggande materialkunskap.

I den åttonde klassen brukar eleverna uppföra ett stort skådespel. I samband med skådespelet görs ändringssömnad av plagg ur teatergarderoben, men även nytillverkning av kläder. Eleverna syr även klädesplagg för eget bruk, dessa kan även broderas. Som extra arbete kan eleverna få lära sig korgflätning. Arbetena kräver noggrannhet och systematik för att få ett gott resultat.

Under sömnadsperioden i den nionde klassen syr eleverna olika hemtextilier. Eleven lär sig olika tillverkningsmetoder i lappteknik och hur man gör applikationer. Eleverna kan även färga till batiktyg.

I den tionde klassen får man lära sig att hantera spinnrock och ev. vävstol och får därigenom en känsla för bakgrunden till nutida industriellt framställa textilier.

I elfte klassen består handarbetet av bokbindning. Pärmen görs av egenhändigtgjorda marmorerade papper. I den tolfte klassen kan eleverna i sitt enskilda, specialarbete välja något ur handarbetet om de så önskar. Eleven får handledning med det praktiska förvekligandet av arbetet.

Om eleverna får göra uppgifter som motsvarar deras mognad och skicklighet, så blir arbetet roligt och glädjen är det allra väsentligaste i undervisningen. Även om man anser att själva övandet är mycket väsentligt, så måste ju också resultatet av arbetet bli någonting som är vackert och användbart. Genom en konstnärlig gestaltning vill man väcka en känsla för det som är vackert, riktigt och funktionellt.

Hos en gammal hantverksmästare kan man inte bara möta gedigen handskicklighet utan också klokhet, visdom och andlighet. Så snart vi försöker bli dugliga i våra händer, arbetar vi också på vår andliga utveckling. Hela människan går i lära, inte bara händerna.

Också intresserad av slöjdundervisningen? Klicka i så fall här.